Ryggens anatomi
När vi pratar om ryggen menar vi oftast baksidan av vår torso, som sträcker sig från höftbenet till nacken. Detta område är grunden till att vi kan stå upprätt. Skelettet i ryggen består främst av kotor, som skiljs åt av så kallade diskar, men även av revben. Skulderbladen räknas däremot rent anatomiskt oftare till axlarna. Ryggens anatomi innefattar också muskler och ledband. Dessa stabiliserar ryggraden och hjälper oss att hålla oss upprätta.
Ryggraden grunden till ryggens anatomi
När man tittar på ryggens anatomi delar man ofta upp ryggen i tre sektioner: halsrygg, bröstrygg, och ländrygg. Man kan även räkna in svanskotorna som en fjärde sektion, även om denna del anatomiskt hör till bäckenet. Var och en av dessa sektioner har en lätt krökning framåt eller bakåt. Att ha en bra hållning innebär därför inte en helt rak rygg, utan snarare en benämning på att dessa naturliga krökningar behålls på ett bra sätt.
Sammanlagt har vi 7 halskotor, 12 bröstkotor och 5 ländryggskotor. Vi har därmed totalt 24 kotor i ryggraden. Svanskotans kotor är sammaväxta och brukar inte räknas in i ryggraden. På den bakre delen av varje kota finns små utskott av ben. Dessa utgör fästpunkter för musklerna i ryggen. Mellan själva kotan och dess utskott är ett hål, genom vilket ryggmärgen löper. Ryggmärgen sträcker sig från hjärnan längs med hela ryggraden. Dess uppgift är att förmedla nervimpulser från hjärnan till kroppen. I de fall då ryggmärgen självständigt skickar dessa signaler kallas de för reflexer.
Mellan varje kota finns en så kallad disk, som är en stötdämpande broskbit som gör att kotorna inte skaver mot varandra och möjliggör rörlighet i ryggraden i flera plan. Dessa må vara tåliga, men felaktig belastning kan slita på dem i det långa loppet. Ogynnsam belastning kan ske i form av exempelvis dålig hållning eller ett monotont rörelsemönster i vardagen. Detta kan leda till artros i ryggraden, vilket innebär att brosket bryts ned i de små leder som ledar mellan kotorna.
Ryggens muskler
När man pratar om ryggens muskler brukar man dela upp dem i djupa och ytliga muskler. De djupa musklerna bildar två pelare på var sin sida om ryggraden och stabiliserar den. Dessa sträcker sig från bäckenet upp till basen av huvudet. De ytliga musklerna hjälper oss att utföra vissa rörelser, framförallt att dra saker in mot kroppen.
De tre mest framträdande ytliga musklerna i ryggen och skuldran är kappmuskeln, rotatorkuffen (som egentligen är en muskelgrupp bestående av fyra olika muskler i axeln) och breda ryggmuskeln. Dessa är markerade i tur och ordning på bilden ovan.
Kappmuskeln kallas också för trapezius. Denna sitter i ryggens övre del och har fått sitt namn då den ”håller upp kappan”. Kappmuskeln styr axelns position uppåt, bakåt och snett bakåt. Oftast behöver man inte träna denna muskel isolerat, och det finns få övningar som gör detta. Den bidrar däremot vid rörelser såsom marklyft, rodd och hantellyft åt sidan.
Rotatorkuffen jobbar för att stabilisera axelleden, men även i viss mån bröstryggen. Infraspinatus, som är den muskel som är markerad på bilden ovan, hjälper till vid utåtrotation av överarmen.
Den breda ryggmuskeln, kallad latissimus dorsi på latin, är en av kroppens största muskler. Den ansvarar för att dra överarmarna bakåt, inåt och nedåt. Den är därmed viktig när en utsträckt arm ska dras in mot kroppen. För att träna denna muskel kan man göra övningar som olika former av rodd, men framförallt räckhäv (pull-ups).
